På snudd med DannieDudd

Det känns som att det har börjat gå lite för långt det här med studierna. Vi måste alltid prestera och alltid lämna in arbeten. det känns som om man inte hinner lära sig någonting eftersom att allting händer så snabbt. Det känns som att det enda sättet att klara sig är att fuska sig lätt igenom allt och även då måste man jobba som en jäkla tok. Jag har lite ångest eftersom när jag kommer vara klar kommer jag vara 24 going on 25. I mina ögon är det ganska gammalt. Jag vett att min sambo ligger på de talen men det går verkligen inte att precisera om Björn är en ungdom eller en vuxen. han är verkligen one of a kind.

När mina föräldrar var 25 hade jag redan tillverkats och åkt ur ugnen. Mamma var klar sjuksköterska och pappa klättrade på den stora Volvo-stegen och vad som hände efter de är liksom historia. Jag vill kunna resa och göra massa häftiga saker men samtidigt är jag så himla rädd att föda ett handikappat barn. Missförstå mig rätt om jag hade fått t ex ett förståndshandikappat barn hade han/hon ändå varigt min stora värld men har liksom redan åkt de tåget. När jag var sex år föddes Hampen som har autism och fick en one way ticket till att vara mammas centrum och även idag 16 år efter så är han fortfarande det. Min mamma har varigt fantastisk med honom och legat i som en djävel för att han ska få de bästa kontakt personerna, vara på kortids och har den bästa skolgången. Därför kommer min brosa någon gång klara sig själv men det är bara för att mamma kämpar 230 % varje dag. Och som sagt var missförstå mig rätt: jag älskar min bror (älskar min lillasyster med) men jag hade inte viljat vara mor till min bror.

För många år sedan i Alingsås. Hampen är typ två huvuden

längre än mig nuförtiden och jag är lite smalare HA